Musiken är viktigare än politiken

Av Johan Hedin

Faktiskt ända sedan Bloomsbury-gruppens dagar på 1920-talet har vänsteråsikter varit tongivande i de grupper där man håller på med den senaste och ballaste kulturen. Då var det konstnärer, författare och poeter, idag är det popmusiker, rappare och musikskribenter. Det har gått så långt att själva begreppet ”politisk musik” har bytt mening och nu enbart avser ”vänsterpolitisk musik”. Man behöver inte ens ange vilken sorts politik det handlar om nu när vänsteranslaget har blivit norm. Vem kan ens tänka sig ett centerpartiskt hip-hopkollektiv från Flen?

Då jag har hängt i popkretsar under en massa år har jag varit mer än lovligt utsatt för denna åsiktskonformism. Att vara liberal i dessa kretsar, snarare än vänster, är inte lätt. Hela tiden blir man ifrågasatt, ibland hånad men för det mesta bara bemött med förvåning över att man inte tycker ”rätt”, som ju alla andra gör. Ofta tas åsikterna för givna. Nästan aldrig funderar någon på varför det är så.

Jag själv försökte år 2001 starta en debatt om popfolkets vänstervridning med en artikel i Sourze, men det var först förra året som debatten tog lite mer skruv i och med Erik Zsigas bok om popvänstern. Nu har det blivit hög tid att sammanfatta och fundera om vi lärt oss något av allt detta.

Diskussionen och kritiken efter bokens lansering var något av det mer bisarra jag har upplevt. Alla missade poängen, många hånade Zsiga och de flesta undvek frågan. Det är än mer konstigt eftersom det finns flera frågor i samband med popvänsterfenomenet som är hyperintressanta.

Nu ska man också ha klart för sig att det är ytterst svårt att skriva en sådan bok som Zsiga skrev. För att kunna få genomslag i pop- och kulturkretsar krävs nästan 100 procent rätt tonläge och det har inte riktigt Zsiga. I den världen är ”koll” det allra viktigaste. Visar man inte att man har rätt ”koll” blir det superenkelt att vifta bort boken med några enkla handgrepp, vilket ju också skedde: ”Äh, han är bara avundsjuk och gnällig” eller ”men gör pophögernmusik själv då!”. Typ.

I stort sett ingen av Zsigas kritiker hade ju greppat poängen med boken. Den handlar inte om att gnälla över att folk i popskretsar är vänster, utan att kritisera de som är vänster på ett sätt som är drygt, våldsförhärligande, lögnaktigt, hycklande, elitistisk, hatiskt, moralistiskt, undanglidande, grovt förenklat, ogint, med mera. Och precis så är det ju. Åtminstone alltför ofta.

Det finns emellertid tre andra saker som är betydligt mer intressanta i det som sägs, och det som inte sägs, i kritiken av Zsiga.

För det första yttrar kritiken sig ofta i ren mobbing. Ok då, Zsiga har inte speciellt god koll. Och visst, Zsiga har inte heller någon speciellt god ”position” inom pophierarkin. Snarare tvärtom. Han är ur ett pop- och kulturskribentperspektiv allra längst ner på stegen. Därför blir det extra anmärkningsvärt när mycket av kritiken yttrar sig som ynklig mobbing från en massa väletablerade skribenter och tyckare som plötsligt upptäcker en ”kaxig” röst underifrån. Andres Lokko är till exempel absolut högt upp i pyramiden och skriver i Expressen att Zsiga ”bjäfsar”, vilket är inget annat än en fet spark nedåt. Konstigt, eftersom just Andres brukar vara betydligt mer nyanserad och intellektuell. Speciellt mot dem som är under honom på skalan.

För det andra avslöjas i kritiken en bisarr, nattsvart och ofta gravt intolerant syn på meningsmotståndarnas skäl till att inte tycka lika fina saker som vänsterfolk gör. Ibland antyds det, ibland står det rakt ut, att folk som inte är vänster är det för att de är lite ondare, lite mindre mänskliga, mindre varma eller bara kallt egoistiska. De är kalla människor med mindre hjärta helt enkelt. Detta perspektiv på andras åsikter torde vara något slags svenskt rekord i trångsynthet. Tror de verkligen detta om andra människor? Går det verkligen att sitta hemma vid datorn och inbilla sig att ens meningsmotståndare vill ha en ondare värld? Och att man därför är mindre intresserad av bra kultur? Kanske, för jag har knappt mött någon grupp där empati och förståelse gentemot andras åsikter är mindre än hos just popvänstersfolk. Det är gott mot ont. Tycker man inte som dem är man antagligen värd både klander, mobbing och utfrysning.

För det tredje är det fascinerande att det just inte skrivs något analyserande om fenomenet. Popvänstern är nog en av samtidens mest intressanta politiska och kulturella fenomen, men det bemöts av en nästan total avsaknad av analys och kritik från en annars mycket analyssugen skribent- och tyckarkår. Hur kan detta komma sig? Vår samtids största kulturfenomen bemöts av noll intresse för kritisk kulturell analys, när man i vanliga fall klättrar över varandra av lust att diskutera just kopplingen politik och kultur. Det enda tillfället man ser artiklar i saken är när man lite servilt noterar att ännu ett ungt svensk popband hatar Bush, vill stoppa all globalisering och helst mörda ett par nyliberaler också.

Det hela är ytterst märkligt. Är man så livrädd för vad en analys av ämnet kan ge?
Jag är tillgänglig om nu någon i våra kulturella finrum skulle vara intresserad.

Tack vare denna makabra vinkling av kritiken på popvänsterfenomenet finns fortfarande åtminstone två frågor kvar att besvara som ingen i etablissemanget har mäktat med, nämligen:

- varför är allt popfolk vänster?
- var finns den liberala musiken?

Den första frågan tänker jag inte driva vidare här. Den har jag redan besvarat i min gamla artikel på Sourze.

Den andra frågan väntar dock på sitt svar. Varför finns det så lite liberal musik och så få liberaler i popkretsar?

En del av svaret hittar vi i ren utstötning. Popkretsar i dagens Sverige är så totalt dominerade av vänsteråsikter, att det är jobbigt att gå emot strömmen. Uttrycker man nyliberala, eller ens försiktigt moderata, åsikter blir man snabbt utsatt för mobbing, sarkasmer, gliringar och ibland rent hat på ett sätt som gör det tufft att orka stå ut. Man får finna sig i att hela tiden få försvara sig och bita tillbaka i varje läge, vilket för många är otroligt påfrestande. Speciellt om man är ung.

De flesta väljer då att helt enkelt hålla käften.

Eller att bara inse att ”jag är inte välkommen här” och dra iväg för att göra något annat.

Eller, om man är lite mindre moraliskt nogräknad, så byter man raskt åsikter, blir medlöpare och kan fortsätta klättringen mot toppen.

Det här är dock inte hela svaret på den förmenta avsaknaden av liberal musik.

Svaret ligger istället (som så ofta) i att frågan är felställd. Frågan är formulerad utifrån ett socialistiskt perspektiv på livet och tillvaron om att musik skall vara politisk. Musiken skall vara ett medel för politiken.

Det liberala synsättet är istället tvärtom att politiken som skall vara ett medel för kulturen. Kulturen i sig själv är ett mål för samhället och människors strävan, och kulturen har ett eget värde som är högre än det politiska.

Accepterar man denna syn på kulturen vs politiken så blir också frågan om det finns liberal musik meningslös. Det finns ett annat, högre, värde i musiken som är långt viktigare än dess eventuella politiska innehåll. För det första handlar det helt enkelt rent subjektiv om huruvida musiken är bra eller ej.

Med denna liberala syn på kultur och politik, kryper det fram några nygamla frågor som är betydligt besvärligare för vänsterns förhållningssätt till kultur. Jag som liberal menar ju likt tidningen POP en gång att ”en bra låt är en bra låt är en bra låt”. Det är detta som är det viktigaste hos bra popmusik. Det är det som ger musiken dess egentliga värde. Och det är långt viktigare än ett eventuellt politiskt budskap i musiken.

Här får socialisterna ett stort problem på halsen eftersom de prioriterar politiken först och ger musiken sitt ”riktiga” värde utefter en politisk bedömning Ð inte om den är bra eller ej.

För alla som svettats på ett bra dansgolv, eller varit på en grym rockspelning eller suttit hemma och gråtit till någon chanson är saken dock en annan. Det personliga som popmusiken (och all kultur) kan ge är otvetydigt långt mycket viktigare än det politiska. Det är också så här som folk i allmänhet förhåller sig till musiken. Men det passar, som vanligt, ytterst illa in i den röda teorimallen.

Det är inte bara socialisten som får moraliska problem att förhålla sig till bra politisk musik, tyvärr blir även musik så mycket sämre om den görs politisk. Extra tydligt blir det när man lyssnar till musik som görs av band som plötsligt prioriterar det politiska budskapet före musiken. Det blir nästan alltid medioker, platt och trist. Primal Scream var exempelvis en gång världens mest innovativa rockband, men stagnerade så snart de blev ”politiska” med albumet ”Xtrmntr”.

Visst, politisk musik kan i några få enstaka fall bli fantastisk rockmusik, men är annars kanske den enskilda faktorn som har gett oss mest intetsägande och usel popmusik. Varje älskare av bra kultur borde snarast sky detta som pesten. Det är hög tid för liberaler att strunta i vänsterfrågan om mer ”liberal” musik. Vi har redan ett recept som är långt mycket mänskligare och som ger oss bättre musik. Vi bör kämpa för en värld som ger oss människor chansen att skapa och lyssna på popmusik i alla former, inte att moralisera över andra som tycker annorlunda.

All fritt skapad musik är liberal musik.

Johan Hedin är vid enstaka tillfällen musikskribent.

Läs även Johan Hedins artikel om popvänstern på Sourze: Varför är allt popfolk vänster?

Ett svar till “Musiken är viktigare än politiken

  1. TotalLiberal

    Svar:
    Att musiker och andra konstnärer ofta är vänster, beror på följande: Musiker kan placeras på en tänkt skala där den ena ytterligheten är expressiva konstnärer som söker en essens, och den andra de produktiva, målfokuserade och kommersiella. Med den förstnämnda personlighetstypen råder en statistisk samvarians med det vi i vardagslag kallar flummighet, och som vetenskapligt beskrivs som hög verksamhet i reptilhjärnan, låg verksamhet i neo cortex och många nervtrådar mellan hjärnans frontlober. Detta stämmer även på socialister. Socialism kan egentligen bara byggas på flummiga pseudoargument, då den vid en rationell argumentsväxling, korrekt utförd, objektivt kan bevisas vara undermålig sin motsats.

    Visst vore det roligt om någon klok musiker tog ställning för liberalism, men tyvärr är det väl så att ingen musiker skulle begränsa sin potentiella kundgrupp genom att göra ideologiska ställningstaganden som inte hjälper upp imagen. När musiker tar ställning för kommunismen däremot, så hjälper det dem imagemässigt eftersom mainstreamnormerna hyser ett rebellidéal – man ska vara som Jesus, ha långt hår, utge sig för att vara fredlig, mynta auktoritära fraser, och bussa månglarna ur templen – dessa värderingar lärs ut redan i skolorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s